Dem stunder där det gjorde mest ont och dem stunderna jag kände mig som allra ensammast dyker upp hela tiden.
Minnesbilderna bränner sig fast på näthinnan och försvinner lixom inte utan ligger kvar som i en dimma någon stans i bakgrunden.
Jag försöker ständigt mota bort tankarna men jag har insett att jag inte är mer än människa och att jag är väldigt sårbar.
Jag tror att jag gör upp med mig själv på ett undermedvetet sätt och att det är nödvändigt.
Just nu är allting väldigt bra och jag är väldigt glad, det märks inte direkt det bara finns där någonstans som en dimma i bakgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar