Det var söndag kväll och mörkt. Jag och mamma var i stan och övade på att backa runt gathörn för jag skulle köra upp på tisdagen.
Det gick bra för jag var lugn och hade tålamod.
Vi var glada och jag provade en gång till när mammas telefon ringde.
Jag stannade bilen och tittade på mamma och såg att hon plötsligt såg annorlunda ut.
Jag kunde inte riktigt avgöra om hon såg rädd eller chokad ut.
Hon la på och sa att Frida krockat.
Vi bytte snabbt plats utan att jag riktigt förstod vad hon sagt samtidigt som jag kände att jag fick någon slags hjärtklappning.
Mamma körde fort och vi sa ingenting. Det kändes så overkligt.
När vi kom fram stod det bilar på rad och jag kände panik. Det stog en bil mitt i vägen och jag hoppade ur bilen i farten när jag såg Frida vid vägkanten.
Hon hyperventilerade och grät och skrek. Hon satt ner för hon kunde inte röra benen.
Jag kramade hårt och grät. Det gjorde ont.
Han som körde bilen stod passiv långt bort och sa ingenting. Jag förbannade honom.
Polisen kom och jag släppte Frida. För ett ögonblick såg jag situationen utifrån och konstaterade att så rädd som jag var nu har jag aldrig varit. Aldrig någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar