Nötfudge

Jag bakade världens enklaste och godaste fudge igår. Här är receptet:

Ingredienser:
ca. 50 bitar
300 g mörk choklad
1 burk kondenserad mjölk
30 g smör
150 g valfria nötter

Börja med att hacka nötterna.
Bryt sedan ner chokladen i en kastrull tillsammans med den kondenserade mjölken, låt det smälta ihop på låg värme.
När det smält samman rör ner smöret och rör om väl. Ta kastrullen från plattan och rör i nötterna. Häll fudgen i en bakplåtspappersklädd form.
Låt svalna i rumstemperatur.
Täck sedan formen med platsfolie och låt stå i kylskåpet i ett par timmar.
Skär sedan upp i små fyrkanter och njut!

I bakgrunden

Dem stunder där det gjorde mest ont och dem stunderna jag kände mig som allra ensammast dyker upp hela tiden.
Minnesbilderna bränner sig fast på näthinnan och försvinner lixom inte utan ligger kvar som i en dimma någon stans i bakgrunden.
Jag försöker ständigt mota bort tankarna men jag har insett att jag inte är mer än människa och att jag är väldigt sårbar.
Jag tror att jag gör upp med mig själv på ett undermedvetet sätt och att det är nödvändigt.
Just nu är allting väldigt bra och jag är väldigt glad, det märks inte direkt det bara finns där någonstans som en dimma i bakgrunden.

Grått

Det som inte fick hända

Det var söndag kväll och mörkt. Jag och mamma var i stan och övade på att backa runt gathörn för jag skulle köra upp på tisdagen.
Det gick bra för jag var lugn och hade tålamod.
Vi var glada och jag provade en gång till när mammas telefon ringde.
Jag stannade bilen och tittade på mamma och såg att hon plötsligt såg annorlunda ut.
Jag kunde inte riktigt avgöra om hon såg rädd eller chokad ut.
Hon la på och sa att Frida krockat.
Vi bytte snabbt plats utan att jag riktigt förstod vad hon sagt samtidigt som jag kände att jag fick någon slags hjärtklappning.
Mamma körde fort och vi sa ingenting. Det kändes så overkligt.
När vi kom fram stod det bilar på rad och jag kände panik. Det stog en bil mitt i vägen och jag hoppade ur bilen i farten när jag såg Frida vid vägkanten.
Hon hyperventilerade och grät och skrek. Hon satt ner för hon kunde inte röra benen.
Jag kramade hårt och grät. Det gjorde ont.
Han som körde bilen stod passiv långt bort och sa ingenting. Jag förbannade honom.
Polisen kom och jag släppte Frida. För ett ögonblick såg jag situationen utifrån och konstaterade att så rädd som jag var nu har jag aldrig varit. Aldrig någonsin.