Grå byxor, COS
Pen epl-2 White, Olympus
Handväska Manhattan, Svenskt tenn
Vit skjorta, COS
Oui-ring, Etsy
Te, Svenkt tenn
Ljus med doft av Macarons, Voluspa
Glitterbrouges i guld, Topshop
Laudree-meny i vattenfärg, Etsy
Svart klänning, COS
måndag 19 december 2011
måndag 5 december 2011
lördag 26 november 2011
Nötfudge
Jag bakade världens enklaste och godaste fudge igår. Här är receptet:
Ingredienser:
ca. 50 bitar
300 g mörk choklad
1 burk kondenserad mjölk
30 g smör
150 g valfria nötter
Börja med att hacka nötterna.
Bryt sedan ner chokladen i en kastrull tillsammans med den kondenserade mjölken, låt det smälta ihop på låg värme.
När det smält samman rör ner smöret och rör om väl. Ta kastrullen från plattan och rör i nötterna. Häll fudgen i en bakplåtspappersklädd form.
Låt svalna i rumstemperatur.
Täck sedan formen med platsfolie och låt stå i kylskåpet i ett par timmar.
Skär sedan upp i små fyrkanter och njut!
Ingredienser:
ca. 50 bitar
300 g mörk choklad
1 burk kondenserad mjölk
30 g smör
150 g valfria nötter
Börja med att hacka nötterna.
Bryt sedan ner chokladen i en kastrull tillsammans med den kondenserade mjölken, låt det smälta ihop på låg värme.
När det smält samman rör ner smöret och rör om väl. Ta kastrullen från plattan och rör i nötterna. Häll fudgen i en bakplåtspappersklädd form.
Låt svalna i rumstemperatur.
Täck sedan formen med platsfolie och låt stå i kylskåpet i ett par timmar.
Skär sedan upp i små fyrkanter och njut!
torsdag 24 november 2011
I bakgrunden
Dem stunder där det gjorde mest ont och dem stunderna jag kände mig som allra ensammast dyker upp hela tiden.
Minnesbilderna bränner sig fast på näthinnan och försvinner lixom inte utan ligger kvar som i en dimma någon stans i bakgrunden.
Jag försöker ständigt mota bort tankarna men jag har insett att jag inte är mer än människa och att jag är väldigt sårbar.
Jag tror att jag gör upp med mig själv på ett undermedvetet sätt och att det är nödvändigt.
Just nu är allting väldigt bra och jag är väldigt glad, det märks inte direkt det bara finns där någonstans som en dimma i bakgrunden.
Minnesbilderna bränner sig fast på näthinnan och försvinner lixom inte utan ligger kvar som i en dimma någon stans i bakgrunden.
Jag försöker ständigt mota bort tankarna men jag har insett att jag inte är mer än människa och att jag är väldigt sårbar.
Jag tror att jag gör upp med mig själv på ett undermedvetet sätt och att det är nödvändigt.
Just nu är allting väldigt bra och jag är väldigt glad, det märks inte direkt det bara finns där någonstans som en dimma i bakgrunden.
måndag 14 november 2011
söndag 13 november 2011
Det som inte fick hända
Det var söndag kväll och mörkt. Jag och mamma var i stan och övade på att backa runt gathörn för jag skulle köra upp på tisdagen.
Det gick bra för jag var lugn och hade tålamod.
Vi var glada och jag provade en gång till när mammas telefon ringde.
Jag stannade bilen och tittade på mamma och såg att hon plötsligt såg annorlunda ut.
Jag kunde inte riktigt avgöra om hon såg rädd eller chokad ut.
Hon la på och sa att Frida krockat.
Vi bytte snabbt plats utan att jag riktigt förstod vad hon sagt samtidigt som jag kände att jag fick någon slags hjärtklappning.
Mamma körde fort och vi sa ingenting. Det kändes så overkligt.
När vi kom fram stod det bilar på rad och jag kände panik. Det stog en bil mitt i vägen och jag hoppade ur bilen i farten när jag såg Frida vid vägkanten.
Hon hyperventilerade och grät och skrek. Hon satt ner för hon kunde inte röra benen.
Jag kramade hårt och grät. Det gjorde ont.
Han som körde bilen stod passiv långt bort och sa ingenting. Jag förbannade honom.
Polisen kom och jag släppte Frida. För ett ögonblick såg jag situationen utifrån och konstaterade att så rädd som jag var nu har jag aldrig varit. Aldrig någonsin.
Det gick bra för jag var lugn och hade tålamod.
Vi var glada och jag provade en gång till när mammas telefon ringde.
Jag stannade bilen och tittade på mamma och såg att hon plötsligt såg annorlunda ut.
Jag kunde inte riktigt avgöra om hon såg rädd eller chokad ut.
Hon la på och sa att Frida krockat.
Vi bytte snabbt plats utan att jag riktigt förstod vad hon sagt samtidigt som jag kände att jag fick någon slags hjärtklappning.
Mamma körde fort och vi sa ingenting. Det kändes så overkligt.
När vi kom fram stod det bilar på rad och jag kände panik. Det stog en bil mitt i vägen och jag hoppade ur bilen i farten när jag såg Frida vid vägkanten.
Hon hyperventilerade och grät och skrek. Hon satt ner för hon kunde inte röra benen.
Jag kramade hårt och grät. Det gjorde ont.
Han som körde bilen stod passiv långt bort och sa ingenting. Jag förbannade honom.
Polisen kom och jag släppte Frida. För ett ögonblick såg jag situationen utifrån och konstaterade att så rädd som jag var nu har jag aldrig varit. Aldrig någonsin.
fredag 28 oktober 2011
Fetto
I sexan spelade man alltid fotboll på rasten. Även på dem jättekorta rasterna och man spelade alltid på grusplanen. Där gjorde det extra ont om man ramlade.
Dem flesta killarna i klassen tränade fotboll på fritiden och några var ganska bra.
Ibland spelade man killarna emot tjejerna men när tjejerna tyckte det var för orätvisst blandades lagen.
När dem blandade lagen skulle väljas fick den mest populära killen och den mest populära tjejen välja lagkamrater. Jag blev väldigt ofta vald sist.
En onsdag några veckor innan sommarlovet skulle börja spelade vi som vanligt fotboll på middagsrasten.
Jag tyckte egentligen inte att det var speciellt roligt men jag gjorde det endå.
Solen sken och det var varmt, jag hade linne på mig.
Jag försökte att spela så bra som jag någonsin kunde och fick helt plötsligt för mig att jag skulle försöka ta bollen från den populära killen när han dribblade.
Det kan ju vara värt att testa tänkte jag.
På något sätt lyckades och blev helt överlycklig och skrek JA och sträckte båda armarna upp i luften.
Jag tittade sedan på den populära killen och han tittade mig i ögonen och sa: -Jävla fetto!
Under ögonlocken käde jag att tårarna började rinna men jag försökte desperat blinka bort dem.
Dem flesta killarna i klassen tränade fotboll på fritiden och några var ganska bra.
Ibland spelade man killarna emot tjejerna men när tjejerna tyckte det var för orätvisst blandades lagen.
När dem blandade lagen skulle väljas fick den mest populära killen och den mest populära tjejen välja lagkamrater. Jag blev väldigt ofta vald sist.
En onsdag några veckor innan sommarlovet skulle börja spelade vi som vanligt fotboll på middagsrasten.
Jag tyckte egentligen inte att det var speciellt roligt men jag gjorde det endå.
Solen sken och det var varmt, jag hade linne på mig.
Jag försökte att spela så bra som jag någonsin kunde och fick helt plötsligt för mig att jag skulle försöka ta bollen från den populära killen när han dribblade.
Det kan ju vara värt att testa tänkte jag.
På något sätt lyckades och blev helt överlycklig och skrek JA och sträckte båda armarna upp i luften.
Jag tittade sedan på den populära killen och han tittade mig i ögonen och sa: -Jävla fetto!
Under ögonlocken käde jag att tårarna började rinna men jag försökte desperat blinka bort dem.
Sjuan
Om man gick fort och undvek ögonkontakt i korridorerna brukade man klara sig.
Men det var viktigt att man tittade upp ibland för att se hur man skulle sick-sacka mellan gängen vid skåpen, det blir så pinsamt om man råkar gå in i någon som är populär och omtyckt igen.
Gick man fort och undvek ögonkontakt med någon och gick direkt till klassrummet där nästa lektion skulle hållas direkt efter den förra var avslutad brukade man klara sig. Det var lixom ingen som la märke till en då.
Men det var viktigt att man tittade upp ibland för att se hur man skulle sick-sacka mellan gängen vid skåpen, det blir så pinsamt om man råkar gå in i någon som är populär och omtyckt igen.
Gick man fort och undvek ögonkontakt med någon och gick direkt till klassrummet där nästa lektion skulle hållas direkt efter den förra var avslutad brukade man klara sig. Det var lixom ingen som la märke till en då.
Coca colan
I sjuan hade vi bara svenska på fredagar. Vi började klockan nio och slutade klockan elva.
Jag tyckte det var lagom.
En fredag fick vi i uppgift att göra en reklamfilm.
Vi tilldelades en produkt som vi skulle marknadsföra på något sätt och sedan spela upp det vi kommit fram till och det skulle tillochmed filmas med skolans antika filmkamera så det skulle kännas på riktigt.
Vad roligt tänkte jag, jag tycker ju om att spela teater.
Läraren som vid detta tillfället hade fett hår och såg ut som en tioåring delade in oss i grupper. Vi blev 4 grupper med 5 och en med 4 personer i. Jag hamnade i en 5-grupp.
Produkten vi fick var Coca Cola på burk. En såndär burk i aluminium som man skär sig på om man tar bort kapsylen.
Gruppen började prata om hur vi skulle gå tillväga. Eller dem, jag fick inte riktigt vara med.
Den minsta och klenaste killen i klassen var i min grupp.
Någon frågade vad jag ville göra och innan jag hann svara sa den lilla klena killen utan att ens titta på mig: -Hon kan stå i ett hörn och se ful ut.
Kniv i hjärtat men jag ignorerade. När han sa det en andra gång med hånfull röst öppnade jag Cola-burken och hällde den på honom.
Han blev smått paff men ändå hysterisk och skrek att jag minsann skulle få betala för tröjan.
Ja visst, tänkte jag. Jag ska betala för tröjan du köpt på barnavdelningen på Kappahl.
Visst ska jag göra det.
Jag tyckte det var lagom.
En fredag fick vi i uppgift att göra en reklamfilm.
Vi tilldelades en produkt som vi skulle marknadsföra på något sätt och sedan spela upp det vi kommit fram till och det skulle tillochmed filmas med skolans antika filmkamera så det skulle kännas på riktigt.
Vad roligt tänkte jag, jag tycker ju om att spela teater.
Läraren som vid detta tillfället hade fett hår och såg ut som en tioåring delade in oss i grupper. Vi blev 4 grupper med 5 och en med 4 personer i. Jag hamnade i en 5-grupp.
Produkten vi fick var Coca Cola på burk. En såndär burk i aluminium som man skär sig på om man tar bort kapsylen.
Gruppen började prata om hur vi skulle gå tillväga. Eller dem, jag fick inte riktigt vara med.
Den minsta och klenaste killen i klassen var i min grupp.
Någon frågade vad jag ville göra och innan jag hann svara sa den lilla klena killen utan att ens titta på mig: -Hon kan stå i ett hörn och se ful ut.
Kniv i hjärtat men jag ignorerade. När han sa det en andra gång med hånfull röst öppnade jag Cola-burken och hällde den på honom.
Han blev smått paff men ändå hysterisk och skrek att jag minsann skulle få betala för tröjan.
Ja visst, tänkte jag. Jag ska betala för tröjan du köpt på barnavdelningen på Kappahl.
Visst ska jag göra det.
Första dagen i 7:an
Hela den långa sommaren hade jag gått och varit så nervös att det gjorde ont i hela kroppen. Mest i magen.
Jag tänkte på när vi fick reda på dem nya klasserna.
Läraren som var en vikarie för att vår riktiga klassföreståndare hade fött Leukemi var inte så bra, hon hade trollhår, var kristen och hade svårt att hålla reda på klassen.
Ibland tyckte jag lite synd om henne, jag tor inte hon trivdes med oss.
Det gjorde ju inte jag heller. Jag tror att jag kände lite samhörighet med henne.
Hon hade köpt päronsplitt och gått med oss till församlingshemmet och sa att vi skulle fira att vi skulle börja högstadiet.
Vi satt runt runda bord och vi fick ett varsitt vitt kuvert med vårt namn skrivet med bläck på ett sådant som man slickar igen. I kuverten låg klasslistan.
Ingen fick öppna kuverten förns alla var utdelade, när dem var utdelade öppnade alla på 3.
Jag blev inte så nöjd.
Jag hade hamnat tillsammans med bara en annan tjej från den nuvarande klassen.
Jag tittade på henne för att se hennes reaktion och såg att hon grät.
Alla de andra tjejerna i klassen som var lika populär som henne kramades och ville trösta.
Jag hade aldrig känt mig så förudmjukad som jag jorde då.
Detta förföljde mig resten av sommaren. Mamma tvingade rektorn att placera mig i en annan klass. Som om det skulle göra någon skillnad.
Första dagen på högstadiet hade jag en långärmad brun tröja och en ny gul Puma-väska med blå remmar på som vi hade varit i Karlskrona och köpt till mig.
Jag tjatade mig till Puma-väskan för jag hade sett att andra hade likadana.
Jag såg dem andra som jag skulle börja i samma klass som på skolgården så jag tog allt mod jag hade och gick dit.
Jag fick inte riktigt vara med, men jag låtsades inte om att jag var utanför utan försökte istället skratta med dem och lyssnade på vad dem sa och när dem förflyttade sig gick jag efter.
Jag lyckades med denna strategi ända tills första lektionen.
Det var SO i klassrummet längst bort i översta korridoren.
När klassen stod utanför dörren och väntade på att läraren skulle komma räknade jag fort ut att vi var ojämnt antal elever.
När vi kom in hade alla redan bestämt vilka dem skulle sitta med. Det var bänkar man satt två och två i, jag fick sitta själv längt fram till höger. Närmast dörren.
Vi fick en geografi-uppgift.
Läraren delade ut atlasar och papper. Jag var inte så bra på geografi när jag var 12.
Läraren sa att man fick jobba ihop parvis med den man satt med ooch hjälpas åt.
Jag hade ingen att ta hjälp av så jag tänkte en lång stund på om jag skulle våga vända mig om och ta hjälp av dem i bänken bakom. Jag vågade.
Då kom läraren och vände på min stol och sa att jag skulle jobba själv. Så förudmjukad hade jag inte kännt mig sedan vi fick reda på dem nya klasserna i början av sommaren.
Jag ville inget hellre än att gå hem.
Jag tänkte på när vi fick reda på dem nya klasserna.
Läraren som var en vikarie för att vår riktiga klassföreståndare hade fött Leukemi var inte så bra, hon hade trollhår, var kristen och hade svårt att hålla reda på klassen.
Ibland tyckte jag lite synd om henne, jag tor inte hon trivdes med oss.
Det gjorde ju inte jag heller. Jag tror att jag kände lite samhörighet med henne.
Hon hade köpt päronsplitt och gått med oss till församlingshemmet och sa att vi skulle fira att vi skulle börja högstadiet.
Vi satt runt runda bord och vi fick ett varsitt vitt kuvert med vårt namn skrivet med bläck på ett sådant som man slickar igen. I kuverten låg klasslistan.
Ingen fick öppna kuverten förns alla var utdelade, när dem var utdelade öppnade alla på 3.
Jag blev inte så nöjd.
Jag hade hamnat tillsammans med bara en annan tjej från den nuvarande klassen.
Jag tittade på henne för att se hennes reaktion och såg att hon grät.
Alla de andra tjejerna i klassen som var lika populär som henne kramades och ville trösta.
Jag hade aldrig känt mig så förudmjukad som jag jorde då.
Detta förföljde mig resten av sommaren. Mamma tvingade rektorn att placera mig i en annan klass. Som om det skulle göra någon skillnad.
Första dagen på högstadiet hade jag en långärmad brun tröja och en ny gul Puma-väska med blå remmar på som vi hade varit i Karlskrona och köpt till mig.
Jag tjatade mig till Puma-väskan för jag hade sett att andra hade likadana.
Jag såg dem andra som jag skulle börja i samma klass som på skolgården så jag tog allt mod jag hade och gick dit.
Jag fick inte riktigt vara med, men jag låtsades inte om att jag var utanför utan försökte istället skratta med dem och lyssnade på vad dem sa och när dem förflyttade sig gick jag efter.
Jag lyckades med denna strategi ända tills första lektionen.
Det var SO i klassrummet längst bort i översta korridoren.
När klassen stod utanför dörren och väntade på att läraren skulle komma räknade jag fort ut att vi var ojämnt antal elever.
När vi kom in hade alla redan bestämt vilka dem skulle sitta med. Det var bänkar man satt två och två i, jag fick sitta själv längt fram till höger. Närmast dörren.
Vi fick en geografi-uppgift.
Läraren delade ut atlasar och papper. Jag var inte så bra på geografi när jag var 12.
Läraren sa att man fick jobba ihop parvis med den man satt med ooch hjälpas åt.
Jag hade ingen att ta hjälp av så jag tänkte en lång stund på om jag skulle våga vända mig om och ta hjälp av dem i bänken bakom. Jag vågade.
Då kom läraren och vände på min stol och sa att jag skulle jobba själv. Så förudmjukad hade jag inte kännt mig sedan vi fick reda på dem nya klasserna i början av sommaren.
Jag ville inget hellre än att gå hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)